ut med allt
vad som hände efter bowlingn var så att jag och Elin kände för att gå en liten promenad så bara gick. Visste inte var vi var. Smarta-Elin sa: Undra om vi är fortfarnade i Hbg. Japp, hon är lite efterbliven ibland, sorry vännen sanningen svider! ;) . Nej men var riktigt mysigt där vi gick, aldrig sätt den sidan av hbg. Har inte tyckte Helsingborg är en mysig tad men börjar ångra mig när dens charmiga sida börja komma fram, man får bara leta lite. Sne begav sig Elin hemåt och jag mot norra hamnen för att möta upp tjejerna för en fika på EH. Så himla härligt det var att sitta ute och fika i norra hamnen. Solen som stekte, havet 10 m framför sig och en mysig atmosvär. Ska jag flytta till helsingborg nån gång ska jag bo in norra hamnen annars få det vara. Där är så mysigt och fint :) vi satt väl där och pratade och myste ett bra tag. Sånt här man längtat efter hela vintern. Våren/sommaren kommer bli grym känner jag. Sen begav jag mig mot skolan för att hitta mamma och ha utvecklingssamtal...
utvecklingsamtalet handlar inte om hur det går rent betygmässig i skolan. Där har vi schooSoft som sköter det. Mer hur vi mår och hur vi upplever skolan. Nej kan väl mer säga att allt handlade om EN sak. Samma som det handlat om för alla andra, om hur stressande skolan varit nu. Jag försökte hålla mina känslor så mycket det gick. Jag visste att jag hade sjukt mycket att säga, ville säga exakt hur jag upplever det. Hade verkligen förbrett mig på att ösa på, de förtjänar att veta hur vi egentligen mår. 5 min gick, sen kom vi in på stressen då klarade jag inte det mer. Jag är ingen människa som visar känslor lätt, håller det gärna för mig själv. Men ni ska bara veta hur vi haft det. Det var mer som en lättnad jag började fälla tårar, en lättnad att detta temat är över och en lättnad över att verkligen berätta för nån lärare. Visst lärarna vet att vi mått kasst men jag har aldrig sagt personligt hur jag kännt det. Men ja, så vad ska jag säga. Blev det lite annorlunga utvecklingssamtal. Kom ut så mycket känslor på en och samma gång. Man får faktiskt lov att gråta ibland också. Jag kan inte minnas när jag gjorde det sist innan dess, så längesen säkert flera månader. Är bara sånn.
Jag fick egentlien ut rätt mycket av detta utvecklingsamtal. Man ser så många saker ur sin egna bubbla, alltså att man ser inåt i stället för utåt. Jag ser ju allt utifrån mig kan ju inte se allt runt om kring, fattar ni? Min mentor förklarade att man måste tänka utanför bubblan. Allt får sina konsikvenser men det kan man inte själv se, för man ser bara det man vill se.
Jag fick så mycket nytänkade i hjärnan idag. Jag måste nog tänka om lite snart. Jag har förstora krav på mig själv, jag låtar mig inte misslyckas. Jag tror jag är en supermänniska som inte kan falla. Jag har en fast bild över hur jag vill ha det och så ska jag också ha det för att vara nöjd.. Jag måste förstå att allt kan inte vara som i ens drömmar.
Tänker er detta: I 2 månaders tid leva i en värld där man bara känner stress, panik och frustration. Gå och oroar sig hur tiden ska räcka till allt. Man inser att tiden inte räcker. Ens fritid får ta stryck, sin fritid får man änga sig åt samma saker som man gjort hela dagen. man har fortfarade samma frustration i kroppen. Man känner att man har så mycket att ge, man känner att man verkligen kunnat ge allt MEN det finns något som stoppar en. Dygnet timmar räcker inte till, vad gör man? man gör inget mer än att mer och mer känna att luften går ut ut kroppen. Man försöker förjäves få problemet löst men det känns som dom som ligger bakom problemet inte riktigt förstår, bara tror att allt är gnäll. Man tas inte på allvar. Kompisarna har det likadant, det är vanligt samtalsämne, stressen. Hela livet handlar om stress. Jag ta mig fan berätta att det har varit riktigt jävla tungt. Men vi alla har varit starka tillsammans, hjälpt varandra. Vi vet vad den andra snackar om. Värsta är att se när vissa redan har tappat hoppet. Jag har kvar hoppet om att en dag får tillbaka för allt man offrar nu. jag har offrat så jävla mycket. Nästan hela min fritid i minst 2-3 månaders tid, man har tappar så sjukt många gamla vänner. Jag har offrat min sömn och kost. Jag har offrat så mycket jag egentligen kunnat haft. Jag har offrat mer än jag själv kan förstå. Att tänka tillbaka på hur det var för ett år sen får mig till att bli rädd. Vad är det som händer? Pratar med Joanna om detta nu. Vi har kommit fram till att vi borde vara stolt över oss själva. För allvarligt talat, jag tror inte många skulle fixa detta. Aldrig i min vildaste fantasi jag änns tänkt att jag skulle klara av en sån här period för bara 6 månader sen. Vi har fixat det. Alla utanför JHG förstår inte, aldrig! inte ens mamma, hon kan bara se utanpå mig inte inuti. Men detta är sant tillsammans är vi starkast. Vi är bäst tillsammans. Hade det inte varit är alla bästa och underbara vänner på skolan samt lärarna. Konstigt nog gillar jag dom, det är inget fel på dom egentligen dom gör bara sitt jobb. Det är skolans falskhet och upplägg jag som är det värsta av allt. Nu är det med flit jag skrivt som jag gör. Sorterar bort så mycket.
En grej: Skolan är viktigt men aldrig viktigare än sin familj och vänner. Aldrig!
Men japp, nu ska vi se framåt! Lite skit får jag allt ta, jag ska inte tro att jag kan leva livet genom att åka på en bananskaI. Ni alla kommer en dag gå känna likadant som mig/oss. Vi fick lära oss nu, att livet serveras inte på ett silverfat. Vill du kommer någonstanns i livet måste du kämpa och ta en jävla massa skit. Stå på dig, kämpar mot dig själv och andra. Vi är redan där. Kanske ett antal år för tidigt, vi är inte vuxna ännu, vi lever livet fortarande vi vet egenltigen inte vad livet är. Eller jo nu har vi fått oss en inblick..MEENN TÄNK FRAMÅT NU SOFIA! I morgon är det påsklov. På lördag firar vi att vi lyckads överleva denna tid hos Filip. Ska bli så kul, längtar jätte mycket :)
vännerna, aldrig utan er<3
denna bild tog jag från klassrummet idag när jag och Joanna hade, Hitta solen tävling! haha, vi är sjuka. Hängde utanför fönstret så folk trodde vi skulle trilla ut. Förresten, ska vi kasta vattenballonger i sommar på folk som går under skolan. Fan vad kul, men barnsligt! fast det finns inte gränser på hur kul man får ha
sorry om inlägger blev lång och segt. Men just nu orkar jag inte läsa igen om rätta allt jag skriver fel. Om ni inte fattat detta innan så skriver jag dåligt på data. Tänker något och skriver något annat, så händer att jag hoppar över ord och skriver inte hela ord så det hörs som om jag har dålig svenska. Så är det inte har bara väldigt brottom och att jag är slarvig.
utvecklingsamtalet handlar inte om hur det går rent betygmässig i skolan. Där har vi schooSoft som sköter det. Mer hur vi mår och hur vi upplever skolan. Nej kan väl mer säga att allt handlade om EN sak. Samma som det handlat om för alla andra, om hur stressande skolan varit nu. Jag försökte hålla mina känslor så mycket det gick. Jag visste att jag hade sjukt mycket att säga, ville säga exakt hur jag upplever det. Hade verkligen förbrett mig på att ösa på, de förtjänar att veta hur vi egentligen mår. 5 min gick, sen kom vi in på stressen då klarade jag inte det mer. Jag är ingen människa som visar känslor lätt, håller det gärna för mig själv. Men ni ska bara veta hur vi haft det. Det var mer som en lättnad jag började fälla tårar, en lättnad att detta temat är över och en lättnad över att verkligen berätta för nån lärare. Visst lärarna vet att vi mått kasst men jag har aldrig sagt personligt hur jag kännt det. Men ja, så vad ska jag säga. Blev det lite annorlunga utvecklingssamtal. Kom ut så mycket känslor på en och samma gång. Man får faktiskt lov att gråta ibland också. Jag kan inte minnas när jag gjorde det sist innan dess, så längesen säkert flera månader. Är bara sånn.
Jag fick egentlien ut rätt mycket av detta utvecklingsamtal. Man ser så många saker ur sin egna bubbla, alltså att man ser inåt i stället för utåt. Jag ser ju allt utifrån mig kan ju inte se allt runt om kring, fattar ni? Min mentor förklarade att man måste tänka utanför bubblan. Allt får sina konsikvenser men det kan man inte själv se, för man ser bara det man vill se.
Jag fick så mycket nytänkade i hjärnan idag. Jag måste nog tänka om lite snart. Jag har förstora krav på mig själv, jag låtar mig inte misslyckas. Jag tror jag är en supermänniska som inte kan falla. Jag har en fast bild över hur jag vill ha det och så ska jag också ha det för att vara nöjd.. Jag måste förstå att allt kan inte vara som i ens drömmar.
Tänker er detta: I 2 månaders tid leva i en värld där man bara känner stress, panik och frustration. Gå och oroar sig hur tiden ska räcka till allt. Man inser att tiden inte räcker. Ens fritid får ta stryck, sin fritid får man änga sig åt samma saker som man gjort hela dagen. man har fortfarade samma frustration i kroppen. Man känner att man har så mycket att ge, man känner att man verkligen kunnat ge allt MEN det finns något som stoppar en. Dygnet timmar räcker inte till, vad gör man? man gör inget mer än att mer och mer känna att luften går ut ut kroppen. Man försöker förjäves få problemet löst men det känns som dom som ligger bakom problemet inte riktigt förstår, bara tror att allt är gnäll. Man tas inte på allvar. Kompisarna har det likadant, det är vanligt samtalsämne, stressen. Hela livet handlar om stress. Jag ta mig fan berätta att det har varit riktigt jävla tungt. Men vi alla har varit starka tillsammans, hjälpt varandra. Vi vet vad den andra snackar om. Värsta är att se när vissa redan har tappat hoppet. Jag har kvar hoppet om att en dag får tillbaka för allt man offrar nu. jag har offrat så jävla mycket. Nästan hela min fritid i minst 2-3 månaders tid, man har tappar så sjukt många gamla vänner. Jag har offrat min sömn och kost. Jag har offrat så mycket jag egentligen kunnat haft. Jag har offrat mer än jag själv kan förstå. Att tänka tillbaka på hur det var för ett år sen får mig till att bli rädd. Vad är det som händer? Pratar med Joanna om detta nu. Vi har kommit fram till att vi borde vara stolt över oss själva. För allvarligt talat, jag tror inte många skulle fixa detta. Aldrig i min vildaste fantasi jag änns tänkt att jag skulle klara av en sån här period för bara 6 månader sen. Vi har fixat det. Alla utanför JHG förstår inte, aldrig! inte ens mamma, hon kan bara se utanpå mig inte inuti. Men detta är sant tillsammans är vi starkast. Vi är bäst tillsammans. Hade det inte varit är alla bästa och underbara vänner på skolan samt lärarna. Konstigt nog gillar jag dom, det är inget fel på dom egentligen dom gör bara sitt jobb. Det är skolans falskhet och upplägg jag som är det värsta av allt. Nu är det med flit jag skrivt som jag gör. Sorterar bort så mycket.
En grej: Skolan är viktigt men aldrig viktigare än sin familj och vänner. Aldrig!
Men japp, nu ska vi se framåt! Lite skit får jag allt ta, jag ska inte tro att jag kan leva livet genom att åka på en bananskaI. Ni alla kommer en dag gå känna likadant som mig/oss. Vi fick lära oss nu, att livet serveras inte på ett silverfat. Vill du kommer någonstanns i livet måste du kämpa och ta en jävla massa skit. Stå på dig, kämpar mot dig själv och andra. Vi är redan där. Kanske ett antal år för tidigt, vi är inte vuxna ännu, vi lever livet fortarande vi vet egenltigen inte vad livet är. Eller jo nu har vi fått oss en inblick..MEENN TÄNK FRAMÅT NU SOFIA! I morgon är det påsklov. På lördag firar vi att vi lyckads överleva denna tid hos Filip. Ska bli så kul, längtar jätte mycket :)
vännerna, aldrig utan er<3
denna bild tog jag från klassrummet idag när jag och Joanna hade, Hitta solen tävling! haha, vi är sjuka. Hängde utanför fönstret så folk trodde vi skulle trilla ut. Förresten, ska vi kasta vattenballonger i sommar på folk som går under skolan. Fan vad kul, men barnsligt! fast det finns inte gränser på hur kul man får ha
sorry om inlägger blev lång och segt. Men just nu orkar jag inte läsa igen om rätta allt jag skriver fel. Om ni inte fattat detta innan så skriver jag dåligt på data. Tänker något och skriver något annat, så händer att jag hoppar över ord och skriver inte hela ord så det hörs som om jag har dålig svenska. Så är det inte har bara väldigt brottom och att jag är slarvig.
Kommentarer
Postat av: joanna
tillsammans klarar vi allt älskling! vi kan klara allt, bara om vi vill. det gäller att kämpa, men jag håller med dig om allt. det finns inget värre än jhg nu, precis nu. skönt med lov iallafall. detta ska vi fira imorgon, jag älskar dig
Trackback
